08 februari 2010
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged badminton, förkylning, grannar, semester, snor, spy, vinterkräksjuka
I höstas skrev jag ett inläggsom hette lagen om all djävulskap. Idag tänkte jag kompletera det inlägget lite.
Efter att vi kommit hem från vår månadslånga semester från andra sidan jorden utan en enda sjukdag med oss i bagaget sånär som en ynka feberdag per barn så får man ju lätt känslan av att man är mer eller mindre oövervinnerlig vad gäller smutsiga baciller och tråkiga sjukdomar. Men tji fick man. För det tog inte många dagar innan jag välkomnades tillbaka till verkligheten med buller och brak genom att dra på mig en av de mindre angenäma sjukdomar jag känner till, nämligen vinterkräksjukan. Så under ett dygn stiftade jag en alldeles ny typ av bekantskap med vår blåa plasthink och synade emaljen i botten av toalettstolen på ett sätt jag aldrig tidigare provat på. Resterande familj gjorde det enda rätta och flydde hemmet vind för våg för att rädda vad som räddas kunde. Och det visade sig vara ett smart drag för ingen av övriga familjemedlemmar fick hoppa på samma karusell som jag just klivit på vilket jag tror de var ganska nöjda över.
Efter nån dag var jag på benen igen, lite lätt vinglig och en aning lättare. Men här om dagen var det tydligen dags igen. Lagom till att jag skulle kliva av en buss kom en rysligt bekant känsla strömmandes genom kroppen som tydligt sa åt mig att inte följa efter övriga medpassagerare mot tunnelbanan utan istället titta till ett litet skrymsle bakom en sopcontainer åt helt motsatt håll istället. Och där kan man väl säga att rond två började.
Ett sms senare till min fru med texten ”så där ja, ställ fram madrassen och hinken igen” så var det bara att sätta sig i en taxi, knipa igen truten efter bästa förmåga och åka hemåt igen för ännu en natt med mina hyfsat nystiftade men ack så goda polare Hinken och Muggen.
Men efter detta måtte väl sjukdomarna ändå lämna mig där hän, tänkte jag i min enfald och ytterligare en viktklass lättare. Men tänk så fel jag hade. Direkt efter att svallvågorna efter kräksjukan nummer två lagt sig så åkte jag på en gammal hederlig förkylning istället.
Så idag när jag åter stod hyfsat stadigt på benen igen om än en aning sargad så var det sista jag önskade mig en kaosdag. Men givetvis så blev det en sådan. Den började med snoriga barn som inte vill göra något av det jag föreslog. Sen blev middagsluren förstörd på grund av nyfikna grannar som absolut ville titta in i vagnen precis i det kritiska insomningsögonblicket för att påpassligt börja prata och gulla med killarna så de vaknar till och lägger samtliga sömntankar på hyllan. Vilket i förlängningen bidrog till att en sömndrucken lite kille som skulle kila in på toan lite senare plötsligt snubblar på tröskeln och faller som en murken fura rakt in i toastolen så läppen spricker och blodet sprutar.
Dessutom så åkte jag på däng, om än väldigt hårfint, i badmintoncomebacken i kväll efter semesteruppehållet.
Men som någon klok person sagt vid något smart tillfälle någon gång i tiden; efter regn kommer solksken. Så snart måtte det väl vända?
Taggar: semester, vinterkräksjuka, spy, förkylning, snor, grannar, badminton
02 februari 2010
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged bobbycar, pratkvarn
Jag vet inte om det var solen som gjorde det under senaste månadens semester eller om det var något annat. Men våra killar har plötsligt blivit två små pratkvarnar. Förut så har det småsnackats lite lagom sådär. Men nu pratar de nästan hål i skallen på en emellanåt. Ibland kan man numera vakna på morgonkvisten av att en livlig debatt förs mellan spjälsängarna i rummet bredvid. Det babblas och skrattas om vartannat tills dess att någon ledsnar och börjar rycka och slita i en stor tavla som hänger bredvid deras sängar så det dundrar i väggen och vi föräldrar därmed inser att det är dags att ansluta sig till resterande små familjemedlemmar för dagens första intag av mat. Men den stora skillnaden nu mot förut är att man nu kan tyda vad de säger mycket lättare, som exempelvis piila tumma (spela trumma), mee kolv (mera korv) eller pappa pjutta (pappa är snäll). Vilket är både skönt men samtidigt också lite skrämmande.
Men en fras som återkommer oftare än någon annan just nu är frasen åkkabill (åka bil). Vi fick nämligen två små Bobbycars i julklapp som är omåttligt poppis. För den oinsatte så är en Bobbycar en liten plastbil som man sitter på och sparkar iväg sig själv med hjälp av fötterna och kör runt i lägenhetens samtliga rum, skrymslen, toaletter och garderober hela tiden. Oavsett tid på dygnet. Det har till och med gått så långt att en av killarna börjat använda den frasen ungefär på samma vis som poliser använder sig av frasen kom eller klart slut för att avsluta alla sina meningar. Ungefär på det här viset kan det låta; mamma borta jackan, åkkabill. (Ta bort jackan mamma. Och nu ska jag åka bil om du inte redan kunde lista ut det eftersom jag gör det hela tiden). Varianterna är otaliga men med den gemensamma nämnaren att alla meningar avslutas med just; åkkabill. Som en deklarering om att vad som än händer och vad jag än måste göra så ska ni bara veta att jag helst av allt ändå bara vill göra en enda sak. Nämligen att åkkabill. Och babbla.
Taggar: bobbycar, pratkvarn
01 februari 2010
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged ryggskott, sorg, tårar
Sorg kan yttra sig på en mängd olika vis. Det finns den bottenlösa sorgen som exempelvis drabbar dom som mist någon av sina nära och kära. Sen finns ju sorgen som kommer av att man inte gjort något man kanske borde gjort, men insåg det för sent. Eller den mer ytliga varianten, den som kanske bättre benämns som ledsamhet och som kan uppkomma från allt från ett välriktat hammarslag på sin vänstra tumme till en obetänksamt missiktad kisstråle som råkar träffa ett elstängsel. Eller kanske bara ett regelrätt men ack så jävligt ryggskott.
Men sen finns det den sorgen som är fullkomligt tröstlös. Den som massproducerar tårar till den milda grad att ansiktet sakta men säkert förvrids och blir alldeles svampigt av den plösliga vätan som den utsätts för. Den sorgen som fullkomligt förkastar samtliga trevande försök till tröst. Den sorgen som tycks hålla i sig tills världens undergång. Den sorgen som uppkommer av att man kort och gott, efter en stillsam middagslur, helt sonika, vaknar…
Taggar: sorg, ryggskott, tårar
01 februari 2010
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged bali, kallt, konnässör, rekordvinter, semseter
Ok, då var man tillbaka på hemmaplan igen. Sandiga fötter och svettiga linnen har bytts ut mot ullstrumpor, overaller och stickiga halsdukar. Såg idag i tidningen att det är den kallaste vintern på 47 år. Så nog valde vi rätt ändå att korta ner den ett slag genom en resa tvärs över jorden till värmen, sol och bad. Men nu är vi som sagt tillbaka, till rekordvintern…
Men killarna verkar faktiskt inte besväras så mycket av att det plötsligt blev si så där 50 grader kallare över en natt. Eller ja, förutom att en av dom i ren förskräckelse skrek ut -kallt, kallt, kallt! när vi klev ut på parkeringen på Arlanda så har övergången gått ganska bra. De introducerades ganska snabbt till pulkans magiska värld. Vilket såklart var väldigt kul. Men däremot fick vi i går för oss att vi skulle återuppleva lite semesterkänslor igen genom att ta oss till ett äventyrsbad för barn och bada bland plastiga palmer, krokodiler och apor. Så vi laddade hela morgonen med att prata om att vi skulle bada igen, så som vi gjorde på Bali. Att vi skulle ta på oss badbyxorna och armpuffarna igen. Dyka och simma. Och man kunde riktigt se hur laddade dom blev när dom väl förstod vad som väntade bakom hörnet.
Men vi hade inte riktigt räknat med att våra killar vid den ringa åldern av dryga ett och ett halvt år redan skulle blivit riktigt finkänsliga och bortskämda badkonnässörer. För den omedelbara, och av oss föräldrar, förväntade badlyckan uteblev och ersattes istället av lätt rynkade pannor och tveksamma ögon som sneglade på mig samtidigt som jag tyckte mig kunna läsa deras tankar tydligare än någonsin. Orden som rörde sig i deras huvuden var väldigt enkla att tyda; kallt, kallt, kallt.
Taggar: konnässör, bali, kallt, semester, rekordvinter
16 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt
Vill bara passa på att säga tack till alla er som läst bloggen hittills. Det är väldigt kul att se att så många läser och jag hoppas jag kunnat roa er, åtminstone lite grann, med mina berättelser ur min vardag.
Men nu kommer det bli lite stiltje här på sidan ett tag framöver på grund av att vi i morgon bitti beger oss till Bali för en månads sol och värme. Men jag hoppas och tror jag kommer samla på mig en hel del historier därifrån som jag på ett eller annat sätt kommer kunna dela med mig av här så småningom. Om jag nu kan hålla mig härifrån under semestern vill säga. Kan ju hända att något inlägg ploppar in om andan faller på. Vi får väl se…
Men om inte så återkommer jag i mitten av januari. På återseende kära vänner och God Jul & Gott Nytt År!
16 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged Schizofreni, snö
Schizofreni måste första gången observerats under snöiga förhållanden. För i morse när min fru släppte ut killarna på loftgången i enbart pyjamas för att få se hur de reagerade på den första snön så var det två mycket glada killar som kände på det kalla vita pudret som täckte marken. Men när jag sedan, iklädd enbart mina frukostmjukisbyxor skulle valla tillbaka herrarna blev humöret som förbytt inom loppet av en nanosekund.
Men vi stökade över förmiddagsbestyren ganska snabbt för att vi fullt påklädda skulle kunna bege oss ut i snön igen med mätta magar. Men det var då schizofrenin kom in i bilden. För först kom gapskratten och de lyckligt uppspärrade ögonen som beskådade att hela världen som i en handvändning plötsligt blivit helt vit. Sen kom insikten om att detta även medförde en viss påträngande kyla. Därmed utbröt plötsligt vansinnet och ilskan ut. För att sekunden senare ändras till vilda skrattsalvor och hysteriska glädjetjut. För att rätt vad det var bytas ut mot förtvivlan och missnöje åter igen.
Jag blev så snurrig i huvudet av vårt första möte med snön att jag fick för mig att gå till affären med killarna för att byta ut snön mot en inomhusaktivitet för en kort stund. Men hade helt glömt bort att vi inte hade någon vagn med oss vilket i sig innebär en viss risk när man kommer in i en affär med hyllor fyllda med roliga och spännande saker som blir ännu roligare om de rivs ner. Men det löstes snabbt genom att sätta virrskallarna i en kundvagn och uträtta det som skulle uträttas skulle, innan vi gick ut och kunde börja pulsa hemåt. Åter igen under snabba ombytliga känsloyttringar.
Men hem kom vi till slut och där återgick allt till det normala igen, tack och lov.
Taggar: schizofreni, snö
11 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged Alfons Åberg, boxning, Kamikaze, Klondike, Rudolf med röda mulen
Idag återuppstod en för en tid sedan framliden men ack så kär vän helt oväntat från de döda. Den kära vännen var ingen mindre än självaste Alfons Åberg. Eller rättare sagt, en bok av Alfons Åberg som var så kär att när det väl begav sig så älskades den så intensivt och hårt att den slutligen förgjordes och gick i bitar. Därefter konfiskerades den på obestämd framtid.
Men idag lyckades en av mina söner likt de pengakåta guldgrävarna i Klondike under sena 1800-talet att nosa upp bokreliken till sin stora lycka. Men när han kom till insikt att kvarlevorna av boken inte var vad de en gång varit blev det total kortslutning i skallen på honom och han blev fullständigt tokig och helt obegripligt vimmelkantig av detta sorgliga faktum. Verkade som hela hans världsbild sattes helt på ända. För han började nämligen vingla omkring och ramla ihop som en degklump lite här och där i lägenheten i ren förtvivlan av blotta åtanken på den lemlästade Alfons som han efter så lång frånvaro äntligen återförenats med. Det gick till och med så långt att han vid ett tillfälle kastade sig med huvudet före i sann Kamikaze-anda, från helt stillastående, rakt in i det öppna linneskåpet och rätt in i gallerhyllorna för att försöka dö den ädla martyrdöden till Alfons ära.
Men dessvärre misslyckades den dödsdömda störtdykningen kapitalt. Resultatet av den blev bara att han istället förnyade sina annars ganska söta anletsdrag till en mindre smickrande mix av en nyspöad amatörboxare och Rudolf med röda mulen.
Att Alfons Åberg hade ett sånt här inflytande på små barn hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.
Taggar: Alfons Åberg, Kamikaze, Klondike, Rudolf med röda mulen, boxning
10 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged matlagning, nakna kocken, potträning, skit, soppa
Mitt intresse för matlagning har jag gjort så gott jag kunnat för att överföra till mina söner. Så varje gång det nalkas matlagning så sliter de numera av sig tröjorna efter bästa nakna kockenmanér för att i sina bara bringor dra fram sina stolar till diskbänken som de sen snabbt klättrar upp på och skanderar smaka smaka smaka i kör tills dess att de förskansat sig en liten munsbit av en rå potatis eller kanske lite bönor. Eller ja, egentligen precis vad som helst som går att stoppa i munnen, som exempelvis potatisskal, diskborsten eller lite rå lök.
Men idag mitt på dagen när det inte alls var dags för någon matlagning mig veterligen så skred ändå ena killen väldigt målmedvetet fram och lyfte ut en rejäl kastrull ur kastrullskåpet. Men när han fått ut den så gjorde han ingen ansatts till att få upp den på spisen utan placerade den väldigt centralt mitt på köksgolvet för att därefter sätta sig själv i den.
Lätt road av den lätt bisarra synen av att se sin lilla son sittandes i en gryta så tog jag givetvis tillfället i akt och frågade hans bror om vi kanske ändå skulle ta och koka upp honom till mellis när han ändå satt där, för att se vad reaktionen på det blev. Men plötsligt avbryts min frågestund av att luktcellerna i min lätt tilltagna och aningens bananformade näsa började osa otyg. Och mycket riktigt så hade min blivande köksmästare till son passat på att skita i kastrullen.
Tack och lov så var blöjan på. Men det här kanske var hans sätt att visa för mig att det börjar dra ihop sig för potträning snart. Eller att han skiter i matlagningen ikväll. Är faktiskt inte helt säker på vilket.
Taggar: skit, soppa, nakna kocken, potträning, matlagning
09 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged advent, stjärna
Om man vill vara lite sådär programledarfyndig á la Oldsberg skulle man kunna säga att mina killar har fått stjärnstatus, eller kanske att de ser stjärnor? För deras nya absoluta favoritord just nu är just ordet stjärna. Kanske inte så konstigt så här i adventstider i och för sig.
Medan andra människor emmelanåt ränner runt och blänger in i affärer och fönstershoppar när det är skralt i deras plånböcker så körde vi igår vår variant av den sysselsättningen och gjorde en fönsterstjärnskådnigsrunda som var alldeles utomordentligt uppskattad av småkillarna. Själva rundan skedde ute på vår loftgång där de sprang iväg till närmsta granens fönster, pekade och skrek -stjärna för full hals för att sen vina iväg till nästa fönster och häpna av att det även där fanns en lysande stjärna att beskåda. Och tro det eller inte, men efter ytterligare några steg vidare på loftgången så dök ännu en stjärna upp i ett fönster, och en till, och en till… Uppfyllda av ett bubblande lyckorus springer de hem igen för att skrika till pappa att de sett en stjärna när de plötsligt får syn på adventsstjärnan i deras eget fönster och blir helt spaka i benen och fullkomligt baxnar av faktumet att ännu en stjärna poppat upp mitt framför näsan på de.
Och igår morse när jag hörde att det började pipas lite inifrån killarnas rum så smög jag mig dit för det sedvanliga försöket att få de att somna om igen men såg till min förvåning att ena killen fortfarande sov djupt. Så jag knycker åt mig den precis nyvakna pojken och smugglar in honom till min säng för att inte brorsan hans skulle väckas. Och väl nerbäddad hos mig verkar han mot sin vana trogen att somna om. Eller så sov han bara räv. Svårt att säga, men han var lugn som en filbunke i alla fall. Men efter en stund hör jag den andres pipiga röst inifrån barnrummet som brister ut i dagens första ord -stjärna! Och som en katapult flög sonen intill mig upp och besvarade sin bror omgående med att högt och tydligt repetera, -stjärna på samma sätt som poliserna använder ordet kom för att bekräfta att ordern uppfattats.
Så det vara bara att trotsa den tidiga timman och smyga sig upp i den mörka lägenheten och ställa sig tillsammans med mina killar och drunkna i det förtrollande ljuset som lyste på oss från vårt fönster. Från vår stjärna.
Taggar: advent, stjärna
08 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged ilska, powernap, sova
Att powernappa är ett fantastiskt nymodernt litet påfund som inte alls är så tokigt. Fast ibland så är det just vad det är, tokigt.
Som idag då ena lilla killen var på ett alldeles utomordentligt skithumör morgonen igenom medan den andre hängde efter i hasorna på sin bror och var lite så där lagom småputt i ren sympati med brorsan sin. För egen del satt jag mest och iakttog mina små lipsillar till söner från frukostbordet med tom blick och en gnagande oro inför vad denna dag skulle komma att ha i sitt sköte, och faktumet att det var upp till mig att hitta på något kul.
Men plötsligt ringer telefonen och likt en blixt från klar himmel så måste vi raskt bege oss iväg på ett ärende. Perfekt, tänkte jag. En bilutflykt gör säkert susen. Och mycket riktigt så gjorde den det. För den ene. Han som tog tillfället i akt och förunnade sig med en liten välförtjänt tupplur i bilens baksäte. För när vi en kort stund senare var framme och det var dags att vakna så var humöret på denna lilla herre på topp. Men för den andre var det inte fullt lika finstämt slut på bilfärden. Han hade på ren pin tjiv spetsat till sitt redan ruttna humör med att samla på sig ytterligare en rejäl dos med frustrerad ilska som toppen på moset istället för att prova på att powernappa lite.
Och som tvillingförälder blir det lite trixigt att styra upp någon trevlig aktivitet som båda uppskattar när förutsättningarna är som de var just då. Men mot alla odds så löste det sig faktiskt med tiden efter ihärdig envishet från min sida när vi väl kommit hem igen.
Lösningen blev kort och gott den trevliga aktiviteten, sova. Ordentligt.
Taggar: powernap, ilska, sova
