16 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt
Vill bara passa på att säga tack till alla er som läst bloggen hittills. Det är väldigt kul att se att så många läser och jag hoppas jag kunnat roa er, åtminstone lite grann, med mina berättelser ur min vardag.
Men nu kommer det bli lite stiltje här på sidan ett tag framöver på grund av att vi i morgon bitti beger oss till Bali för en månads sol och värme. Men jag hoppas och tror jag kommer samla på mig en hel del historier därifrån som jag på ett eller annat sätt kommer kunna dela med mig av här så småningom. Om jag nu kan hålla mig härifrån under semestern vill säga. Kan ju hända att något inlägg ploppar in om andan faller på. Vi får väl se…
Men om inte så återkommer jag i mitten av januari. På återseende kära vänner och God Jul & Gott Nytt År!
16 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged Schizofreni, snö
Schizofreni måste första gången observerats under snöiga förhållanden. För i morse när min fru släppte ut killarna på loftgången i enbart pyjamas för att få se hur de reagerade på den första snön så var det två mycket glada killar som kände på det kalla vita pudret som täckte marken. Men när jag sedan, iklädd enbart mina frukostmjukisbyxor skulle valla tillbaka herrarna blev humöret som förbytt inom loppet av en nanosekund.
Men vi stökade över förmiddagsbestyren ganska snabbt för att vi fullt påklädda skulle kunna bege oss ut i snön igen med mätta magar. Men det var då schizofrenin kom in i bilden. För först kom gapskratten och de lyckligt uppspärrade ögonen som beskådade att hela världen som i en handvändning plötsligt blivit helt vit. Sen kom insikten om att detta även medförde en viss påträngande kyla. Därmed utbröt plötsligt vansinnet och ilskan ut. För att sekunden senare ändras till vilda skrattsalvor och hysteriska glädjetjut. För att rätt vad det var bytas ut mot förtvivlan och missnöje åter igen.
Jag blev så snurrig i huvudet av vårt första möte med snön att jag fick för mig att gå till affären med killarna för att byta ut snön mot en inomhusaktivitet för en kort stund. Men hade helt glömt bort att vi inte hade någon vagn med oss vilket i sig innebär en viss risk när man kommer in i en affär med hyllor fyllda med roliga och spännande saker som blir ännu roligare om de rivs ner. Men det löstes snabbt genom att sätta virrskallarna i en kundvagn och uträtta det som skulle uträttas skulle, innan vi gick ut och kunde börja pulsa hemåt. Åter igen under snabba ombytliga känsloyttringar.
Men hem kom vi till slut och där återgick allt till det normala igen, tack och lov.
Taggar: schizofreni, snö
11 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged Alfons Åberg, boxning, Kamikaze, Klondike, Rudolf med röda mulen
Idag återuppstod en för en tid sedan framliden men ack så kär vän helt oväntat från de döda. Den kära vännen var ingen mindre än självaste Alfons Åberg. Eller rättare sagt, en bok av Alfons Åberg som var så kär att när det väl begav sig så älskades den så intensivt och hårt att den slutligen förgjordes och gick i bitar. Därefter konfiskerades den på obestämd framtid.
Men idag lyckades en av mina söner likt de pengakåta guldgrävarna i Klondike under sena 1800-talet att nosa upp bokreliken till sin stora lycka. Men när han kom till insikt att kvarlevorna av boken inte var vad de en gång varit blev det total kortslutning i skallen på honom och han blev fullständigt tokig och helt obegripligt vimmelkantig av detta sorgliga faktum. Verkade som hela hans världsbild sattes helt på ända. För han började nämligen vingla omkring och ramla ihop som en degklump lite här och där i lägenheten i ren förtvivlan av blotta åtanken på den lemlästade Alfons som han efter så lång frånvaro äntligen återförenats med. Det gick till och med så långt att han vid ett tillfälle kastade sig med huvudet före i sann Kamikaze-anda, från helt stillastående, rakt in i det öppna linneskåpet och rätt in i gallerhyllorna för att försöka dö den ädla martyrdöden till Alfons ära.
Men dessvärre misslyckades den dödsdömda störtdykningen kapitalt. Resultatet av den blev bara att han istället förnyade sina annars ganska söta anletsdrag till en mindre smickrande mix av en nyspöad amatörboxare och Rudolf med röda mulen.
Att Alfons Åberg hade ett sånt här inflytande på små barn hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.
Taggar: Alfons Åberg, Kamikaze, Klondike, Rudolf med röda mulen, boxning
10 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged matlagning, nakna kocken, potträning, skit, soppa
Mitt intresse för matlagning har jag gjort så gott jag kunnat för att överföra till mina söner. Så varje gång det nalkas matlagning så sliter de numera av sig tröjorna efter bästa nakna kockenmanér för att i sina bara bringor dra fram sina stolar till diskbänken som de sen snabbt klättrar upp på och skanderar smaka smaka smaka i kör tills dess att de förskansat sig en liten munsbit av en rå potatis eller kanske lite bönor. Eller ja, egentligen precis vad som helst som går att stoppa i munnen, som exempelvis potatisskal, diskborsten eller lite rå lök.
Men idag mitt på dagen när det inte alls var dags för någon matlagning mig veterligen så skred ändå ena killen väldigt målmedvetet fram och lyfte ut en rejäl kastrull ur kastrullskåpet. Men när han fått ut den så gjorde han ingen ansatts till att få upp den på spisen utan placerade den väldigt centralt mitt på köksgolvet för att därefter sätta sig själv i den.
Lätt road av den lätt bisarra synen av att se sin lilla son sittandes i en gryta så tog jag givetvis tillfället i akt och frågade hans bror om vi kanske ändå skulle ta och koka upp honom till mellis när han ändå satt där, för att se vad reaktionen på det blev. Men plötsligt avbryts min frågestund av att luktcellerna i min lätt tilltagna och aningens bananformade näsa började osa otyg. Och mycket riktigt så hade min blivande köksmästare till son passat på att skita i kastrullen.
Tack och lov så var blöjan på. Men det här kanske var hans sätt att visa för mig att det börjar dra ihop sig för potträning snart. Eller att han skiter i matlagningen ikväll. Är faktiskt inte helt säker på vilket.
Taggar: skit, soppa, nakna kocken, potträning, matlagning
09 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged advent, stjärna
Om man vill vara lite sådär programledarfyndig á la Oldsberg skulle man kunna säga att mina killar har fått stjärnstatus, eller kanske att de ser stjärnor? För deras nya absoluta favoritord just nu är just ordet stjärna. Kanske inte så konstigt så här i adventstider i och för sig.
Medan andra människor emmelanåt ränner runt och blänger in i affärer och fönstershoppar när det är skralt i deras plånböcker så körde vi igår vår variant av den sysselsättningen och gjorde en fönsterstjärnskådnigsrunda som var alldeles utomordentligt uppskattad av småkillarna. Själva rundan skedde ute på vår loftgång där de sprang iväg till närmsta granens fönster, pekade och skrek -stjärna för full hals för att sen vina iväg till nästa fönster och häpna av att det även där fanns en lysande stjärna att beskåda. Och tro det eller inte, men efter ytterligare några steg vidare på loftgången så dök ännu en stjärna upp i ett fönster, och en till, och en till… Uppfyllda av ett bubblande lyckorus springer de hem igen för att skrika till pappa att de sett en stjärna när de plötsligt får syn på adventsstjärnan i deras eget fönster och blir helt spaka i benen och fullkomligt baxnar av faktumet att ännu en stjärna poppat upp mitt framför näsan på de.
Och igår morse när jag hörde att det började pipas lite inifrån killarnas rum så smög jag mig dit för det sedvanliga försöket att få de att somna om igen men såg till min förvåning att ena killen fortfarande sov djupt. Så jag knycker åt mig den precis nyvakna pojken och smugglar in honom till min säng för att inte brorsan hans skulle väckas. Och väl nerbäddad hos mig verkar han mot sin vana trogen att somna om. Eller så sov han bara räv. Svårt att säga, men han var lugn som en filbunke i alla fall. Men efter en stund hör jag den andres pipiga röst inifrån barnrummet som brister ut i dagens första ord -stjärna! Och som en katapult flög sonen intill mig upp och besvarade sin bror omgående med att högt och tydligt repetera, -stjärna på samma sätt som poliserna använder ordet kom för att bekräfta att ordern uppfattats.
Så det vara bara att trotsa den tidiga timman och smyga sig upp i den mörka lägenheten och ställa sig tillsammans med mina killar och drunkna i det förtrollande ljuset som lyste på oss från vårt fönster. Från vår stjärna.
Taggar: advent, stjärna
08 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged ilska, powernap, sova
Att powernappa är ett fantastiskt nymodernt litet påfund som inte alls är så tokigt. Fast ibland så är det just vad det är, tokigt.
Som idag då ena lilla killen var på ett alldeles utomordentligt skithumör morgonen igenom medan den andre hängde efter i hasorna på sin bror och var lite så där lagom småputt i ren sympati med brorsan sin. För egen del satt jag mest och iakttog mina små lipsillar till söner från frukostbordet med tom blick och en gnagande oro inför vad denna dag skulle komma att ha i sitt sköte, och faktumet att det var upp till mig att hitta på något kul.
Men plötsligt ringer telefonen och likt en blixt från klar himmel så måste vi raskt bege oss iväg på ett ärende. Perfekt, tänkte jag. En bilutflykt gör säkert susen. Och mycket riktigt så gjorde den det. För den ene. Han som tog tillfället i akt och förunnade sig med en liten välförtjänt tupplur i bilens baksäte. För när vi en kort stund senare var framme och det var dags att vakna så var humöret på denna lilla herre på topp. Men för den andre var det inte fullt lika finstämt slut på bilfärden. Han hade på ren pin tjiv spetsat till sitt redan ruttna humör med att samla på sig ytterligare en rejäl dos med frustrerad ilska som toppen på moset istället för att prova på att powernappa lite.
Och som tvillingförälder blir det lite trixigt att styra upp någon trevlig aktivitet som båda uppskattar när förutsättningarna är som de var just då. Men mot alla odds så löste det sig faktiskt med tiden efter ihärdig envishet från min sida när vi väl kommit hem igen.
Lösningen blev kort och gott den trevliga aktiviteten, sova. Ordentligt.
Taggar: powernap, ilska, sova
07 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged bibliotek, blöja, bok, panik
Idag på eftermiddagen hade jag planerat in ett biblioteksbesök för att förgylla de små herrarnas liv med något vi inte gör varje dag. Och det är svårt att sätta fingret på det, men det är ändå något magiskt med bibliotek. Känslan man får när man kommer in genom dörren och möts av doften av böcker, den tunga tystnaden som nästan kan tas på och det viskande samtalen som förs vid någon informationsdisk eller kassa är väldigt speciell. Såg med en gång hur det började vattnas i munnen på ena av mina killar eftersom hans absolut största intresse är just böcker och att läsa. I den andres ögon skymtade jag en viss spjuveraktighet som jag omedelbart försökte bortse ifrån och intala mig att det bara var inbillning och inget annat. Man vill ju inte gärna att ens barn ska gå bärsärkargång i ett i bibliotek precis.
Så vi siktade in oss på barnhörnan i biblioteket där ett litet trähus fanns som man kunde gå in i och läsa för sina barn och leka med lite nallar och plastkaffekoppar och sånt. Och det var redan tre små barn där inne så jag tänkte i min enfald att det här blir ju perfekt. Lite nya kompisar, några nya leksaker och lite nya böcker kan väl omöjligt gå fel.
Men jag vet inte vad det är med mina killar. För när de kommer så händer det att andra barn flyr för livet. Vet inte om det beror på faktumet att de är två stycken och att det i sig skrämmer andra? Det är inte alltid såhär, men ibland. Och idag gjorde de ingenting utöver att försiktigt närma sig trähuset och stilla begrunda sina nya kamrater och hyllorna med böcker och nallar. Men ena barnet tog i panik en bok och flög upp i sin pappas knä i en fåtölj en bit bort, en annan for upp i sin mammas knä och den tredje gömde sig i en plastback och drog några gamla tidningar över sig. Aningens förvånade över den plötsliga sortin av alla kompisar så tog ändå mina killar sig an det nya huset på egen hand istället. Och lyckan var total. Livet lekte och jag kände mig hur nöjd som helst efter det att förvåningen över faktumet att alla barn drog sin kos lagt sig en aning. Men allt eftersom så återkom de vilket kändes en aning betryggande faktiskt. Kanske är mina söner inte så farliga trots allt.
Men plötsligt dök det även upp en lite äldre tjej som absolut ville lyssna på de böcker som jag läste för mina killar inne i stugan. Och det var väl inget problem för mig. Och inte heller för de. Så hon hängde sig över mitt knä och pekade och sa vad alla bilder föreställde i boken högt och tydligt innan mina killar ens han öppna sina munnar och påpekade dessutom ofta och gärna hur stor och stark hon var utan någon direkt anledning till det, om och om igen. När jag läst klart boken så pep hon iväg på studs och hämtade en ny som jag skulle läsa. Men precis när jag skulle ta den boken så ryckte hon nyfullt undan boken i all hast och skrek lite malligt ut, -na na na na blöja åt mig. En aning ställd åt hennes utspel tog jag själv en annan bok och fortsatte läsandet för mina killar. Men då hände exakt samma sak igen. Hon hänger sig över mitt knä och pekar på allt och alla i boken tills den är slut och sen hämtar hon en ny bok som hon snabbt rycker undan och säger igen, - na na na na blöja!Mina killar iakttog stillsamt hennes utspel och var nog aningens undrande över varför hon gjorde som hon gjorde och bestämde sig istället för att pyssla lite med nallarna. Ovetandes om hur mycket små barn suger in nya intryck så stack även hon iväg efter ett tag när hon insett att intresset för hennes lilla märkliga lek inte delades med någta andra längre.
Efter en stund var det slutligen dags att ta sig ut i den mörka och kalla decemberkvällen och bege sig hemåt igen och lämna biblioteket bakom sig för den här gången. Målinriktat styrde jag vagnen hemåt när jag plötsligt hör en välbekant röst nynna på en retsam melodi under suffletten på vagnen. Na na na na blöja…
Taggar: bibliotek, bok, blöja, panik
07 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, personligt, övrigt · Tagged bali, sovmorgon, tidsnazist
Det är på många sätt beundransvärt hur barn formas utefter ens önskemål. Men ibland undrar jag om dessa utformningar är omöjliga att rubba på med tiden. Ja menar, exempelvis så använder de ju blöja nu. Och så fort en blöja åkt av så är de väldigt måna om att påpeka att en ny omedelbart ska på, ögona böj. Och det är ju helt riktigt. Just nu. Men i framtiden hoppas jag att de en dag kan acceptera att blöjan åker av men att det därefter inte åker på någon ny blöja. Utan att det då är dags att ta det berömda steget ut i stora vida kalsongvärlden istället.
Men det som bekymrar mig mest just nu är faktumet att vi lärt våra barn att gå till sängs i vad vi tycker är en lämplig tid på kvällen. Det vill säga runt sju halv åttasnåret. Men detta resulterar dock i att de vaknar relativt tidigt på morgonkvisten. Vilket inte spelat någon större roll eftersom någon av oss föräldrar alltid ska upp till jobbet då och därför tacksamt omfamnat lite sällskap till frukostbestyren.
Men senaste dagarna har vi försökt rucka lite på det där för att få unna oss en liten sovmorgon. Men det har visat sig att det spelar absolut ingen roll om vi lägger barnen senare eller kortar av deras eftermiddagsvila. Eller för den delen går både ock. Klockan 06:13 börja tupparna gala här hemma. Oavsett när, var eller hur mycket de sovit innan. Klockan 06:13 börjar dagen. Alltid!
Men om två veckor ska vi på semester till Bali. Tidsskillnaden dit är sju timmar. Fortsätter killarna att vara så här nitiska tidsnazister så kommer de vakna varje dag där vid 13:13. Kanske får ta igen våra missade sovmornar då? Med råge.
Taggar tidsnazist, bali, sovmorgon
03 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged bvc, klon, tortyr
Idag var det dags att bege oss till barnbesiktningen för den obligatorika ett och ett halvt årsservicen. Så ganska tidigt på förmiddagen bar det av mot BVC där diverse kontroller och tester skullle genomföras med största noggrannhet. Men tyvärr är vår bvc-sköterska inte direkt den person som står högst uppe på min lista över personer jag skulle välja att ta dna ifrån för att i framtiden kunna klona nya människor inför en eventuell utplåning av mänskligheten. Mer vilsen person får man leta efter.
De noggranna kontrollerna som utfördes genomförde hon med ryggen vänd mot oss samtidigt som hon högläste lite frågor innantill från ett papper i stil med; -kan de säga åtta ord? -kan de bygga ett torn med klossar? -Kan de klotterrita på ett papper? Varpå jag svarade -ja, ja, ja det kan de.
Sen så var det noggranna testet över. Jag hade alltså i princip kunnat komma dit med en halt, lytt och dövstum unge och ändå kommit därifrån med full pott. Hon hade inte märkt någonting. Sån koll har hon.
I övrigt så har killarna sysselsatt sig med att praktisera en tortyrmetod på mig hela dagen som är långt mycket värre än att få elstötar eller att bli fastbunden i en kall fängelsehåla och samtidigt få en vattendroppe var och varannan sekund i droppad på ens pannben. Nämligen att konstant påvisa ett fullständigt obefogat missnöje genom att smågnälla på ett subtilt irriterande sätt,helt omotiverat, hela tiden. Och då menar jag hela tiden. Till en början kan man hantera detta utan större påfrestningar men med tiden börjar gnälljudet likt elakartade terrmiter borra sig in i hjärnbalken på en och fylla kroppen med ett obeskrivligt pirrande obehag.
Vet inte vad orsaken till detta är riktigt, men jag har börjat skåda en viss kletig gulaktig fuktighet på ena killens överläpp som känns oroväckande bekant och som är ganska vanligt förekommande så här års. Så jag undrar om det är dags för ett nytt varv i ekorrhjulet igen, kanske?
Taggar: bvc, klon, tortyr
02 december 2009
· Arkiverad under Livsåskådning, allmänt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, personligt, övrigt · Tagged jul, julefrid, julgran, kalabalik, pepparkakor
Att klä en julgran trodde jag skulle vara fridfullt och mysigt med julmusik porlandes i bakgrunden, väldoftande pepparkakor, glögg och små barn som dansar i ring med glitter i håret och tomtebloss i händerna. Men ack så fel jag hade.
Under vår första julgranspåklädning rådde mestadels fullständig kalabalik. Julgranskulor krossades i golvet och julgransbelysningen slets och drogs det i till dess att det blev kortslutning och ett bestående mörker. Där emellan utkämpades det oavbrutet en väldigt högljudd strid mellan de två bestämda viljorna om vad som skulle hänga var i granen.
Så när väl barnen gapat hål i huvudet på oss arma föräldrar så fick en flyttkartong bli tillfällig koja och tillflyktsort för barnen för att få de att försöka lugna ner sig lite och hålla sig på ett och samma ställe mer än en sekund i streck. Men faller ett barn handlöst ur en kartong och drämmer huvudet i golvet blir det sällan tystare än vad det var innan…
Skulle inte julen vara fridens och lugnets tid?
Taggar: jul, pepparkakor, julgran, julefrid, kalabalik
RSS - Posts