Arkiv för november, 2009
30 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged glögg, köpcentrum, lekland, pepparkakor, städa
Det är fånigt att fega. Vågar man inte så lever man inte, heter det väl?
Så efter allt beklagande över senaste månadens konstanta sjukdomstillstånd som huserat här hemma så har vi nu faktiskt varit friska i uppåt en vecka. Eller kanske till och med två. Så varför inte fira denna bedrift med att ta killarna till ett lekland där smutsiga madrasser, nerkissade bollhavsbollar och kletiga snorkråkor förmodligen är extremt vanligt förekommande inredningsdetaljer? Sagt och gjort. Lite skit rensar magen heter det ju. Så vi stack dit och valde helt enkelt att inte tänka på den eventuella sanningshalten i föregående påstående och bortse från alla bakterier och ta besöket för vad det i grund och botten var ämnat för. Nämligen att ha sjukt roligt och leka tills man stupar. Och det var ingen större svårighet. De for omkring om pingpongbollar i en lufttrumma inställd på orkanläge från första sekund till sista.
Dagen efter åkte vi till ett köpcentrum där det fanns en hel del att springa omkring och riva i som sig bör i köpcentrum. Men eftersom vi är en småbarnsfamilj som går upp aningens tidigare än gemene man gör på söndagsmornar så råkade vi vara på plats så pass tidigt att butikerna inte ens hunnit öppna. Så allt som lite senare skulle komma att rivas ner från hyllor och stänger var till killarnas förtret för tillfället bakom lykta dörrar och skyltfönster när vi anlände. Men vad gjorde väl det? De roade sig istället med att sätta munnarna mot glasrutorna och blåsa för allt vad de var världa för att se vem som lyckades likna en blåsfisk mest, tills dess att butikerna så småningom öppnade och man därmed äntligen kunde komma in och fingra på allt som fanns där bakom glasrutorna.
Efter detta bjöds det glöggkalas och en orgie i pepparkakor, russin och kryddostar hos grannarna innan helgen slutligen skulle avrundas. Men efter sådana här positivt intensiva dagar så kan ibland kvällarna bli raka motsatsen, det vi säga helt hysteriska. Och så var fallet igår. Åtminstone till hälften av barnaskaran.
Så medan ena sonen ställde sig i ett hörn och skrek av frustration, trötthet och djurisk ångest trots att både mor och far provat på allt för att få den lille herrn på bättre humör så var det till slut bara att gilla läget och fortsätta att avsluta dagens alla sysslor innan kvällens lugn tids nog skulle infinna sig. Men plötsligt märker jag hur min andre son kommer till mig, rycker i mitt ben och tittar på mig med blida ögon ackompanjerad av sin brors oväsen i bakgrunden medan jag står och diskar. Och som av en händelse sneglar jag in i lekrummet där gaptutan står och sliter på sina stämband efter bästa förmåga i samma veva som jag böjer mig neråt för att ta reda på vad min andre son ville mig. Men då till min totala förvåning ser jag att rummet är helt välstädat. Alla gosedjur är nedstoppade i sin korg, alla pussel i pussellådan och alla bilar på hyllan. Inte en enda pinal på golvet. Men vem hade gjort detta? Inte var det då jag. Och inte heller min fru. Plötsligt inser jag att det är min lille timide son som i en vänlighetsgest måste ha städat hela rummet som en tröst till oss föräldrar för att hans envise bror vägrar att sluta gapa och skrika. Helt fantastiskt måste jag säga. Blev helt spak i benen av hans vänliga gest.
Tänk den dagen han suger tag i resten av lägenheten också. Kanske bara behövs att jag ställer mig i ett hörn och skriker så fixar han biffen? Måste testas redan imorgon.
Taggar: lekland, köpcentrum, glögg, pepparkakor, städa
27 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged karaktär, rutiner, ta tjuren vid hornen
Ibland måste man ta tjuren vid hornen. Det är inte alltid så lätt. Inte heller alltid så kul. Men ibland är det nödvändigt.
Barn har ju förmågan att anpassa sig väldigt bra och även ta till sig nya rutiner om vartannat. Men det senaste dagarna har vi föräldrar bjudit till på en mindre bra vana som de anammat till fullo och satt i system att utnyttja på studs, såklart. Nämligen genom att ta tuppen på sängen och att förekomma den å det grövsta och sätta igång att gala alldeles okristligt tidig och därför bli överburen till mamma och pappas varma och sköna säng. Av föräldrarna givetvis med avsikten att fortsätta med sovandet. Av sönerna givetvis med avsikten att ha pyjamasparty och köra klackarna i taket.
Men ikväll hade jag bestämt mig. Inatt blir det inte tal om något party framåt småtimmarna. Så när väl galandet började som på en given signal så besvarades det kort och gott med kalla handen. De fick helt sonika nöja sig med att jag satte mig på en stol bredvid de och efter bästa förmåga försökte söva de igen i sina egna sängar. Inte helt lätt vill jag lova, men ack så nödvändigt för vår familjs fortastta välbefinnande.
Ens karaktär sätts verkligen på prov när man måste acceptera en vaken haltimma eller timma vid halvfemtiden när man vet att det skulle bli tyst och lugnt om man bara gjorde vad de egentligen ville. Men till syvende och sist så vann jag slaget till slut och som belöning fick jag faktiskt en extra lång sovmorgon och en dag med pigga och glada barn.
Så nu efter ett dussintal kaffekoppar så kändes det ändå helt klart värt det.
Taggar: karaktär, rutiner, ta tjuren vid hornen
26 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged hesa fredrik, krig, krigslarm, müsli, peripeti
I morse vaknade jag av att jag trodde jag krigslarmet gått. Har aldrig hört Hesa Fredrik ljuda tydligare. Och med tanke på att det inte är första måndagen i månaden klockan 15:00 så måste det ju innebära att kriget är här. Kunde helt omöjligt ha varit något annat.
Så jag började se bilder framför mig där jag och killarna tillbringar resten dagen, ja kanske till och med resten av året, i ett fuktigt skyddsrum där mögeldoften är påfallande intensiv och där smutsig dagg droppar från cementtaket. Men när jag i mitt yrvakna tillstånd börjar höra att krigslarmet erbjuds både välling, napp och mackor för att upphöra så förstår jag att det inte rör sig om ett krigslarm utan snarare om en son som blivit fullkomligt galen och omöjlig att få tyst på. Så jag bereder mig för strid och kliver upp.
Men efter att både jag och min fru provat allt vad mutor och smicker heter så är vi på vippen att ge upp. Och när jag dessutom ser henne segla ut genom ytterdörren för att bege sig till jobbet en stund senare inser jag att jag nu är ensam kvar i oväsendet här hemma utan något trumfkort i rockärmen över huvud taget. Så det finns inte så mycket mer jag kunde göra än att acceptera den horribla decibelnivån och försöka få något i min mage för att eventuellt återfå lite nya krafter och senare kunna ta mig an striden igen. Men vad är det mitt vänstra öga ser i samma sekund som jag öppnar skafferiet om inte en burk med müsli. Så jag häller upp två skålar med müsli och serverar det i hopp om att det ska få den ylande sonen på andra tankar. Någon fil fanns inte hemma så det fick duga med enbart müsli. Men tack vare det rådande infekterade klimatet och den offensiva krigsföring han valt att använda sig av så hann nog inte skålen stå på bordet mer en ett par tre mikrosekunder max innan den for som en missil tvärs över köket. Men då kom peripetin, the point of no return.
Plötsligt började jag skymta ett leende på hans läppar när han betraktade det müslitäckta köksgolvet. Min andra son som hittills hållit sig i bakgrunden blev ju givetvis förvånad över att en tallrik med müsli kunde skickas ner i golvet utan att några repressalier delades ut så han tog ju självklart tillfället i akt även han och hällde ut sin skål för att se vad som skulle hända.
Men det hände ingenting. Tystnaden i köket var magisk. Enbart förvånade blickar och höjda ögonbryn utbyttes. Så överlyckliga över att inga bannor utdelades så kastade de sig ner på golvet och simmade runt i müslin lyckligare än någonsin. Slutet gott, allting gott.
Taggar: krig, hesa fredrik, müsli, peripeti, krigslarm
25 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged bacon, bok, snopp, tvillingar
Att vara tvillingar är nog inte alltid så lätt. Visst har man nog extremt mycket glädje av varandra men emellanåt är det nog raka motsatsen. Och de måste ju liksom alltid dras med varandra vare sig de vill eller inte. Åtminstone nu när de är så små.
Dagens lilla incident skedde efter kvällsbadet. Allt hade varit frid och fröjd och de hade levt rövare som vanligt i badet, lekt med plastankor och skvätt vatten åt alla håll och kanter. Men rätt var det var så ville de upp. Och det var knappt jag hann torka de innan de for iväg för vidare äventyr, i bara mässingen. Så jag slog mig ner i soffan i godan ro och begrundade det nakna skådespelet som framfördes kors och tvärs över vårt vardagsrumsgolv.
Men så helt plötsligt så ville ena killen upp i mitt knä. Och det tog inte många sekunder förrän även den andre också ville det. Då fick den förste tag på en bok som han absolut ville läsa. Och det var en sån där småbarnsbok med ganska tjocka och hårda kartongliknande sidor i. Men se det ville inte den andre göra. Här skulle det inte läsas någon bok inte, här skulle det mysas med pappa och ingenting annat.
Plötsligt var fighten i full gång. Den ene ville obönhörligen läsa medan den andre gjorde allt i sin makt för att förhindra att så skulle bli fallet. Och tillvägagångssättet som utövades för att förhindra bokläsningen var kort och gott att handgripligen stänga boken med bestämdhet så fort ett försök att öppna den ägde rum. Detta resulterade efter en kort men intensiv fight att min stackars boksuktande son fick snoppen i kläm och brast ut i ett rungande tjut. I ren panik försökte han få loss sitt lilla behag genom att dra bort boken vilket tyvärr bara resulterade i att snoppen blev som en utsträckt baconskiva som klistrat sig fast mellan två sidor i boken innan jag han ingripa och släppa loss familjejuvelerna från bokmangeln.
Ska man försöka hitta nåt positivt i allt detta så skulle det väl kanske kunna vara att han genom den hårda skolan fick sig en väldigt tidig lektion i att man tydligen ska passa sig för var man stoppar in snoppen.
Taggar: bok, snopp, tvillingar, bacon
25 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged badminton, big mac
En annan oväntad överraskning skedde i måndags kväll då returmötet efter förra veckans kraftmätning i badminton mellan mig och Per alias Mr. Big Mac ägde rum. Trots diverse regelvidriga övertamp från Mr. Big Mac, eller snarare tack vare skulle jag vilja hävda, så lyckades han mot alla odds att vända sin nedåtgående trend och faktiskt besegra mig med minsta möjliga marginal.
Men å andra sidan känns det skönt att ha något att kämpa för nästa gång vi möts öga mot öga. Eventuellt så ska jag överväga att använda högern då.
Taggar: badminton, big mac
24 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged öppna förskolan, tamponger
Efter att ha vistats i ett sammanhang med många människor kan man få väldigt oväntade och roliga överraskningar tilldelade till sig ibland.
För igår när vi var på öppna förskolan så måste någon i horden av föräldrar och barn haft en likadan skötväska som jag och av misstag lagt ner saker i min istället för sin egen. För idag när jag var i parken för första gången tillsammans med några andra hemmapappor för att ha lite grabbigt häng tillsammans med mina killar och deras barn och skulle ta fram en vattenflaska ur skötväskan så fick jag till min förvåning istället upp ett paket tamponger. Kunde nästan skönja viss skräck i ögonen på killarna i tron om att jag skulle bytt ut deras mjuka sköna blöjor mot denna sanitetsprodukt för att på ett nytt inovativt sätt få stopp på bajseriet. Tack och lov så var det inte så.
Men tyvärr fungerade inte tampongerna så värst bra som törstsläckare heller men däremot dög de fint som nya spännande leksaker för en liten stund. Så det är väl bara att lyfta på hatten och tacka och bocka för den oplanerade lekstunden.
Taggar: tamponger, öppna förskolan
24 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged backa, michael jackson, moonwalk
Det är helt sjukt vad mycket nya ord och nya gester som barnen oavbrutet lär sig. De liksom ploppar upp likt bubbor från en badkarsfis hela tiden.
Men det roligaste är ändå när vissa ord befästs ordentligt. Ett väldigt frekvent använt ord just nu här hemma är ordet backa. Tror det lades till i deras vokabulär i samma veva som be började kunna ta sig upp för saker och ting och därmed också var tvungna att lära sig att backa ner igen. Så numer så hör man de säga backa backa backa så fort de ska ner för en stol eller nåt sånt, vilket såklart känns logiskt. Men extra kul blir det när vi drar igång Michael Jackson på hög volym på sedvanliga eftermidagsdansen och de plötsligt mitt i dansen börja säga backa och sakta men säkert börjar gå baklänges helt enligt bästa möjliga Jacksonmanér. Moonwalkskungen skulle bli stolt om han fick se det.
Men jag är trots detta inte helt säker på att det förstått den faktiska innebörden i ordet backa ändå. För nu när de blivit så pass stora att de kan börja hoppa framlänges ner från stolar och sånt så fortsätter de ändå att säga backa mitt i hoppögonblicket. Och även ibland när de ska ta sig upp för något. Verkar nästan som ordet backa betyder allt som har något att göra med att ta sig någonstans på ett annat sätt än att gå normalt.
Fast å andra sidan. Vem har sagt att gå framåt är synonymt med att gå normalt egentligen? Skulle ni fråga mina killar så vette katten om det skulle svara ja på den frågan. För de backar mest hela tiden.
Taggar: backa, michael jackson, moonwalk
23 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged öppna förskolan, miljöombyte
Vissa säger att miljöombyten är bra för kropp och själ. Det har de säkert rätt i, men ingen har sagt att det också kan vara sjukt jobbigt.
Ni som följt vad som hänt här hemma senaste tiden vet säkert att frekventa ingredienser i vår vardag senaste tiden mest varit snor, feber och rossliga bröst. Så i huvudsak har dagarna tillbringats inom vårt hems fyra väggar. Visst har vi tagit oss ut härifrån också ibland men då har det mest rört sig om mindre utflykter eller en och annan påhälsning av nån vän än eller så. Men några större eskapader har vi inte gett oss på vad jag kan erinra mig om på ganska lång tid. Så dagens återbesök på öppna förskolan var ett extremt efterlängtat miljöombyte. Både för far och söner.
Så vi bokstavligen hängde på låset. Inte en sekund fick gå till spillo. Men dessväre hängde så pass mycket på låset att när vi precis äntrat entrén så insåg jag att jag i min iver att få komma dit helt glömt bort att ta med mig killarnas lunch. Så lagom till att deras ögon lyst upp likt nykalibrerade lasersikten som siktat in sig på all sköns leksaker som låg och suktade de innanför portarna så inser jag att jag plötsligt måste övertala de att vända på klacken för att ta en sväng till affären först. Men det var inte helt enkelt inte kan jag lova.
Kände mig som en pryande lejontämjare som precis gett en utsvulten tiger ett saftigt köttben men som i samma sekund insett att det inte var tigerns köttben utan djurparkschefens nyinköpta grillbiff han bjudit på och därför febrilt försökt få tigern på andra tankar. En uppgift som inte är helt enkel. Så när jag efter bästa förmåga försökte få tillbaka killarna ner i vagnen igen var de stela som två väldigt välspända fiolsträngar som dessutom basunerade ut en tvåstämmig strupsång i ett alldels sinnessjukt högt register. Men efter mycket om och men lyckades jag ändå bända ner de små liven i vagnen igen och bege mig till matbutiken ackompanjerad av mina två gaphalsar.
Till slut när vi väl återvände till öppna förskolan med maten införskaffad så lades sig lugnet igen. Miljöombytet omfamnade mig med öppna armar. Men tyvärr var det inte som en vanlig dag där idag . Normalt sett brukar det vara ett tiotal barn där. Men idag trillade det in barn stup i kvarten. Så tröttheten började så smått att smyga sig på mig. Och innan man knapt hann blinka så var stället proppat av småknattar som gapade och skrek och for omkring som galningar vilket fick mig att längta hem till hemmets lugna vrår igen. Men trots detta så hade miljöombytet i alla fall en extremt positiv effekt på mina killar. Lite nya leksaker och lite nya ansikten kan verkligen göra susen. Däremot så tror jag att alla nya intryck satte deras spatiala förmåga en aning ur spel. För de började mitt i all upphetsning att trilla helt omotiverat stup i ett och springa in i saker kors och tvärs på ett sätt som de normalt inte gör.
Men å andra sidan så var väl det inget mot vad ena killen gjorde igår. På sitt eget lilla egensinniga vis skulle han kontrollera om köksgolvet höll god kvalitet och tog sig därför upp på en stol, satte sig på ryggstödskanten och for sen likt en projektil rakt ner, baklänges, i golvet med sin relativt färskt hopvuxna fontanell som enda kontrolleringsverktyg och mänsklig spjutspets. Men golvet klarade sig fint. Inte en skråma.
Taggar: miljöombyte, öppna förskolan
19 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged bok, bokmal, bombnedslag, madrass, toppendag
Ibland är det en sann fröjd att vara förälder. Eller ganska ofta faktiskt, om jag ska vara ärlig. Jag skulle nästan vilja påstå att det nästa är det allt för jämnan. Det är bara det att ibland kan det vara lite knöligt. Och visst, ibland känner man för att böja sig framåt i en rät vinkel och springa för allt vad man förmår rakt in i en betongvägg med huvudet före. Och tyvärr så är det oftast de gångerna som man talar om. Fråga mig inte varför? Men idag har det hur som helst varit en sån dag då det är helt magnifikt att vara hemmapappa! Det har liksom varit en sån där dag då barnen bara flyger ur sängen och sätter igång och leka för sig själva på en gång. Äter bra, pratar oavbrutet och är fullkomligt förnöjsamma hela tiden. Och ibland kan jag inte sluta förundras över vissa saker.
Ett exempel på det kommer här. Men först måste jag berätta att en av mina söner senaste tiden har utvecklat ett sinnessjukt intresse för böcker. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att han snudd på är en fullfjättrad bokmal. Det enda som saknas är de centimetertjocka glasögonen. Men hur som helst.
Idag hade vi en liten hopp och dansstund i vardagsrummet med musik pumpande ur högtalarna på full fräs. Men rätt vad det var så började han mitt i dansen att peka på en madrass som låg på golvet och skrika ordet ”bok ” för full hals. Jag tillrättarvisar honom som den sanna pedagogiska far jag är och säger -nej, ”madrass” heter det. Men han fortsätter, om och om igen. Och jag fortsätter att rätta honom, gång efter annan. Till slut får han nog och ställer sig och hoppar upp och ner som en studsboll mitt på madrassen och skanderar ut; bok bok bok! Men jag fortsätter i min bana och svarar -nej min käre son, ”hoppa” heter det. Till slut får han nog och kastar sig ner på madrassen samtidigt som han fortsätter med sitt mässande om boken.
Plötsligt börjar jag tveka. Kan det vara så att det ligger något i det han säger? Lätt generad tar jag mig ner på madrassen, tittar mig över axeln för att försäkra mig om att ingen ser mig samtidigt som jag försiktigt lyfter på madrassen för att se vad som finns därunder. Och mycket riktigt. Där ligger boken vi läste tidigt i morse. Han måste ha stoppat dit den efter att vi läst klart utan att jag såg det. Men hur kunde han komma ihåg det? Det var ju fyra fem timmar tidigare.
Och tro det eller ej. Men emellanåt så ser vår lägenhet ut som ett bombnedslag. Fråga mig inte varför. Låt oss bara säga det inte beror på att vi är lata, utan mer på att vi prioriterar annat. Hur som haver så var det en sådan dag idag vilket i sig borde ha försvårat faktumet att minnas var man gömmer saker och ting.
Men inte för min lilla kille inte. Själv brukar saker jag stoppar in under madrasser glömmas bort ganska omgående. Dessvärre…
Taggar: toppendag, bokmal, bok, madrass, bombnedslag
19 november 2009 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt · Tagged badminton, kraftmätning, macenroe
Igår kväll var det dags för den sedvanliga kraftmätningen på badmintonbanan med min gode vän Per, som förövrigt blivit lite darrig eftersom han numera vet att jag bloggar om det mesta som händer mig och inte vill riskera att bli uthängd i media. Därför har han bett mig att omnämna honom vid namnet Mcenroe istället för Per. Vet inte riktigt om han syftar på den gamle hetlevrade idrottsmannen Mcenroe med högt skurna kortbyxor och trätennisracket eller ifall han syftar på någon ny hamburgare vid namn Big Mac Enrå. Men med tanke på att han knappast kan liknas med en stor idrottsman så utesluter jag det första alternativet och utgår från att han vill liknas vid en flottig burgare. Känns mest logiskt.
Själva bataljen skulle börja klockan åtta var det sagt. Så vid kvart i var jag på plats och inväntade min motståndare. Men han lyste med sin frånvaro. Klockan en minut över åtta skickade jag honom ett sms med texten ”ska jag börja chippa över servarna utan motspelare och ta hem första blanksettet med 15-0, eller?” Klockan fem över åtta kom han insläntrande med andan i halsen och skyllde förseningen på nån rysk president som sett till att halva Stockholm blivit avstängt. Ingen vidare ursäkt men nåväl, matchen kunde sent om sider börja.
-Är du redo? frågar jag. -Jag är född redo, får jag till svar. Och därmed förstår jag att nu börjar allvaret.
Första setet kammade jag hem enkelt. Hamburgermannen såg helt vilsen ut. Och under set två fortsatte utskåpningen. Så när det stod 13-6 till mig började jag omedvetet tänka på hur jag skulle formulera denna massaker i bloggen. Kaskader av diverse superlativ kombinerades i mitt huvud för att komma fram till den bästa formuleringen för att beskriva mitt bländande spel. Men rätt vad det är så har Big Mac Enrå vänt på steken medan jag hade tankarna på annat håll och hämtat upp underläget och vänt det till seger, 13-15 och 1-1 i set. Så när jag slutligen vaknar upp ur min dvala kan jag inte i min vildaste fantasi förstå hur detta gick till. Ser sedan på klockan att tack vare den sena ankomsten av Hamburgaren så skulle vi inte hinna med vår sedvanliga fem-settare. Så plötsligt skulle set tre bli det sista och avgörande.
Och Mac Enrå spelar plötsligt som i trans och tar ledningen ganska omgående med 13-6 innan jag vaknar till liv. Men i sista sekund biter jag ihop och börjar ta tag i saker och ting och lyckas vända spelet totalt och tar avslutningsvis hem segern med 13-15. Otroligt men sant!
Men på måndag är det returmatch. Får se om det matchen kommer gå till historien som Hamburgermannens återkomst eller om kampen kommer benämnas som matchen då det kokta fläsket blev stekt.
Taggar: badminton, kraftmätning, mcenroe
