Arkiv för februari, 2010
25 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged Charlie Chaplin, Grevinnan och betjänten, Hasse Alfredsson, Jungman Jansson, piano
I natt lyckades jag med konststycket att ofrivilligt göra en fullständigt formidabel gestaltning och iscensättning av Hasse Alfredssons folkkärra visa om sjömannen Jungman Jansson som satte foten i en potta varvat med aldrig tidigare skådade Charlie Chaplinsnubbelkonster, utsökt regisserat av Betjänten från Grevinnan och betjänten.
Allt utspelade sig i arla morgonstund. Landets alla tuppar hade inte ens börjat småfundera på att kliva upp utan låg fortfarande utslagna i djupsömn drömmandes om paranta hönor i smakfulla fjäderskrudar. Solen hade långt ifrån börjat ta sig upp över horisontkanten och tystanden var total.
Men så plötsligt bryts den tunga tystnaden av ett litet gnyende barn. Och det var inte vilket gnyende som helst. Det var ett sånt där gnyende som man direkt hör att om detta inte avstyrs på momangen så kommer det att leda till ett tvärt uppvaknande och ett skrikande lekbehov inom loppet av några enstaka få sekunder. Enda sättet att avvärja denna typ av morgonattacker är att omedelbart plugga igen hålet där pipet kommer ifrån med en välsmakande napp.
Sagt och gjort. Här fanns det ingen tid till tvekan. Det var bara att ta tjuren vid hornen och fullkomligt yrvaken kasta sig ut i mörkret för att likt en nattjagande vildkatt skrida in till rummet intill och slutföra operationen. Men det jag inte visste var att min fiende gillrat fällor längs vägen vilket skulle visa sig försvåra mitt uppdrag betydligt. För när jag klev ut ur dörren till vårt sovrum dammade jag helt oförberett in foten i en sån där stor plastbil som barn sitter på och åker runt i. Ballansen svek mig omedelbart. Min femton pannkakor höga lekamen svajade till. Reflexmässig kastade jag ut min skadeskjutna fot i sidled för att återfå ballansen. Men där kom nådastöten jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat drömma om. Innan min fot hann nå golvet så hamnade den istället mitt på flaket till en lära-gå-vagn, som i sin tur givetvis for iväg all världens väg och fick mig att mer eller mindre ligga raklång i luften. Jag kastade då ut mina händer för att parera det nära anstående braket då min kropp skulle kraschlanda i parketten. Men dessvärre landade jag inte heller denna gång på golvet utan föll istället likt en skadeskjuten fallskärmsjägare rakt ner över tangenterna på vårt gamla piano så braket liksom blev ackompanjerat av ett väldigt dissonant och skrämmande ackord på högsta möjliga volym som toppen på moset.
Men när jag till slut låg på golvet som en gammal mörbultad hösäck och tonerna från pianot sakta klingat ut återkom tystnaden över slagfältet. Det blev så tyst att jag faktiskt inte ens vågade mig in i rummet intill för att se vad som hänt med min fiende utan haltade istället tillbaka till bingen för att pusta ut, fullkomligt utslagen.
Förmodligen måste jag skrämt livet ur den stackars kraken så pass att han satt nappen i halsen och tvärdäckat av chocken. För sen fortskred natten i sedvanlig anda och i lägenheten var det åter igen tyst som i graven.
Taggar: Charlie Chaplin, Grevinnan och betjänten, Jungman Jansson, Hasse Alfredsson, Piano
22 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged balle, dusch, färg, måleri
Ibland känns det som ens liv är helt fantastiskt och alldeles extra färgsprakande när allt går som man vill och man har vinden i ryggen. Och just nu är min tillvaro minst sagt färgsprakande. I ordets sanna bemärkelse. I alla fall om man ser till alla väggar och möbler här hemma som senaste dagarna fått sig en rejäl ansiktslyftning i form av att de försetts med nya färger och mönster. Pennor och kritor har nämligen blivit en väldigt viktig detalj i småkillarnas liv. Så pass viktig att man helst ska ränna runt med en penna i näven hela tiden ifall att andan plötsligt skulle falla på och man bara måste få utlopp för sin kreativitet omedelbart. Och tyvärr så hinns det då inte alltid med att vänta tills det kommit fram ett papper att rita på. Så då får man helt enkelt ta det som erbjuds. Det vill säga en vägg, stol eller ett bord. Eller varför inte ett golv. Eller ur min synpunkt det kanske bästa alternativet, sin egen mage, tunga eller arm. Eller varför inte sin brors?
Så här om dagen när killarna var tvungna att tvätta sig lite efter att det utövats lite väl mycket kroppsmålningar så tänkte jag att även jag kunde passa på att hoppa in i duschen när vi ändå hade lite kul i badrummet. Men man bör ju alltid förena nytta med nöje tänkte jag och passade påpassligt på att öva lite talförmåga med killarna och frågade därför de små herrarna om vad pappa skulle ta av sig innan han hoppade in i duschen.
-Borta stumporna, sa de omedelbart och pekade ivrigt mot mina fötter. Sagt och gjort. Strumporna åkte av.
-Sen då? Frågade jag.
-Borta töjan! ropade de och viftade livligt med armarna upp mot min välsvarvade bringa.
-Och nu då? Frågade jag igen.
-Borta ballen! Borta ballen! Ropade de och pekade mot familjejuvelerna.
Jag tror och hoppas innerligt att de syftade på brallorna, och absolut ingenting annat…
Taggar: färg, dusch, måleri, balle
18 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged ja, nej
Det är väldigt festligt nu när killarna börjat prata så mycket. Hela tiden kacklas det. En del är fullkomligt obegripligt men mycket är fullt förståligt. Och ett ord är mer populärt än andra just nu och det är ordet nej. Men någonstans i mitt bakhuvud har jag för mig att jag hört något om just en nejfas i barns utveckling så jag har inte tänkt så mycket på det faktum att mer eller mindre allt man frågar de om just nu besvaras med ett klart och tydligt nej. Men detta till trots så kommer vi allt som oftast ändå överens om saker och ting för eller senare, så därför har jag förutsatt att de fortfarande inte riktigt vet vad innebörden av ett nej faktisk är.
Så igår när jag föreslog en utflykt till pulkabacken för att testa de alldeles sprillans nyinköpta pulkorna fick jag ett överförtjust och lyckligt rungande nej till svars. Men jag gav mig inte utan såg till att vi ändå kom ut för att åka lite pulka eftersom jag förutsatte att de inte förstod att nejet de givit mig som svar egentligen skulle innebära att det inte skulle bli någon pulkaåkning. Och mycket riktigt, när vi väl kommit ut så blev de ju väldans glada av blotta åsynen av sina pulkor. Så därmed kunde jag sträcka lite extra på mig och intala mig själv om att jag minsann läst mina söners önskan rätt trots att deras svar var ett nej.
Men när vi väl kom fram till backen som bara ligger tjugofem meter hemifrån. Men som vi tack vare en enorm snöhög som blockerade vår väg gjorde att vi var tvungna att ta oss runt kvarteret för att komma dit. Och som i sin tur därför gjorde att det tog drygt tjugo minuter att gå till backen eftersom de prompt skulle dra sina egna pulkor, så kom till slut den givna frågan;
-Vill ni åka lite pulka i backen?
Svaret var givet.
-NEJ!
Men eftersom jag var säker på att de inte alls vet vad nejet egentligen betydde så provade jag några frågor till.
-Vill ni verkligen inte åka?
-NEJ!
-Det är ju jättekul att åka pulka!
-NEJ!
Efter dessa svar tänkte jag att nu skulle komma med nådastöten i mitt frågande och bevisa att de inte vet vad nej verkligen betyder.
-Vill ni kanske att pappa ska åka pulka istället?
-JAAAAA!
Så efter att jag åkt några åk med mina söner som glada och påhejande åskådare så var det dags att lomma hemåt med insikten om att de med allra största säkerhet visst vet exakt vad skillnaden mellan ja och nej är. Det är alltså bara jag som måste komma upp med lite roligare förslag här framöver…
Taggar: nej, ja
11 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged hund, katt, paket, skitdag
Den här dagen hade verkligen alla förutsättningar för att bli riktigt trist. Det som stod på agendan för dagen var nämligen att på förmiddagen hämta ut ett paket som jag fått skickat till mig och på eftermiddagen åka iväg till mitt gamla jobb för att snika iväg två paket på deras bekostnad som jag tänkt skicka. Inga superbarnvänliga aktiviteter direkt men dessvärre saker som var tvungna att göras.
Så när jag igår kväll somnade in var mina förväntningar på den här dagen inte speciellt höga precis. När man sen vaknar alldeles för tidigt av att ena sonen för en högljudd monolog rakt ut i mörkret med myndig, och dagen till ära även rätt förkyld, stämma och därför snabbt blev inburen till oss föräldrar för att inte väcka brodern så sjönk mina förväntningar på dagen ännu mer. Och det tog inte många minuter efter att han kommit in till oss innan vi bittert insåg att somna om var inget han var det minsta intresserad av. Detta innebar därmed att dagen startades med ett oundvikligt osynk, något som inte brukar vara någon kanonstart direkt. Så efter en dryg timma i sängen tillsammans med min snoriga pladderkvarn så hörde jag att son nummer två började vakna till i rummet bredvid. Så då var det bara att starta dagen och hoppas på det bästa. Men här någonstans vände det.
För snoret till trots så var humöret över förväntan bra, på båda gossarna. Förmiddagen fördrevs med livligt Duplobyggande och sång och gitarrstund innan vi skulle bege oss iväg för att hämta ut paketet på posten. Och nu förhöll det sig på det viset att jag inte hade en blekaste aning om vad paketet innehöll men hade väl en svag förhoppning om att det skulle innehålla något från Barnens bokklubb eller nåt annat som skulle kunna hjälpa till att fördriva dagen en aning. Men när vi väl kommit hem såg jag dessvärre direkt vid första anblicken av paketets innehåll att det inte alls var något från bokklubben. Paketet innehöll lite olika hudvårdsprodukter och smink och sånt som jag fått som tack för ett jobb jag gjorde för några dagar sedan. Men tack och lov så var allt innehåll förpackat i bubbelplast. Så plötsligt fick det bli paketets ”enda” innehåll. Och tack och lov blev killarna helt otippat överlyckliga över den fina plasten vi fått skickat till oss. De sprang gladeligen runt och knäppte och lekte med den ända tills lunchvilan och utflykt nummer två skulle tas vid. Att åka till mitt gamla jobb och skicka iväg mina två paket…
Men det visade sig också vara väldans kul. Ny miljö och nya människor och sätter små pojkar i fokus var helt rätt melodi för en lyckad eftermiddag. Att sen få springa omkring både på ett kontor och leka med pennor och gem och sen få spinga omkring på ett lager och leka med frigolit bollar, åka på rullvagnar och titta på truckar var som höjden av lycka, tydligen. Som pricken över i:et avslutades besöket med att de fick titta och hälsa på en liten hund som fanns inne i ett litet skrymsle på kontoret. Det var en sån där hund som ser ut lite som en golvmopp ungefär. Överförtjusta av den lilla söta filuren stod de båda och tjoade och skrattade för fulla halsar. Men det var något som inte riktigt stämde… För det de överlyckligt skrek medan de stod och skrattade och pekade på den lilla hunden var nämligen; katt, katt, katt!
Tror inte hundens husse var riktigt lika förtjust…
Taggar: skitdag, paket, hund, katt
11 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged maraccas, matlagning, råkost, slagverk, tandborstning
Tänk vad enkelt livet som pappaledig vore om ens barn gjorde det man önskade att de gjorde vid det tillfälle man vill att det skulle ske och inte när barnen i fråga själva anser att det lämpar sig bäst. Låter det invecklat? Det är det inte.
Som exempel kan man ta ett göromål som utförs dagligen, nämligen att laga mat. Målet med att laga mat är ju att kreera en näringsriktig och smaskig måltid som sedermera ska avnjutas i all sköns ro vid matbordet tillsammans med samtliga familjemedlemmar. Och då vill man ju helst inte att barnen ska stå som utsvultna vargar och klänga längs fotknölarna på en när man står där och sliter i köket bland puttrande kastruller och kladdiga skärbrädor under själva skapandeprocessen. Men av någon anledning så är maten alltid som godast då, när potatisen fortfarande är jordig och oskalad, när haricovertsbönorna är frostigt djupfrysta och löken oskalad, rå och stark. Men när matkompositionen står färdiglagad i all sin prakt på middagsbordet, ja då har matintresset allt som oftast svalnat för länge sen.
Detsamma gäller tandborstningen. Inget är ju tydligen så kul som att springa omkring med en tandborste i munnen mitt på blanka dan. Men på morgon och kvällskvisten kan det vara annat ljud i källan vill jag lova om det vill sig illa. Eller som igår när pysselsuget var omättligt och vi därför skulle ge oss på att göra maraccas av gamla toarullar. Men när vi skulle fylla de med okokta makaroner och rått ris dog plötsligt intresset av maraccasskapandet totalt medan suget efter att äta råa makaroner steg lavinartat snabbt. Så för att förhindra eventuellt framtida magknip förklarade jag efter bästa pedagogiska förmåga att makaroner och ris gör sig bäst kokade. Men intet ont anande la jag inte märke till att ena sonen snabbt bytt intresse från råkostsätning till livligt slagverksspelande. Problemet var bara att maraccan endast hunnit bli halvfärdig vilket ledde till att den förväntade musikaliska effekten uteblev eftersom allt innehåll istället flög likt ett monsunregn ut över hela köksgolvet.
Så tänk om allt bara funkade som man ville… När man ville…
Taggar: råkost, maraccas, slagverk, matlagning, tandborstning
08 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged badminton, förkylning, grannar, semester, snor, spy, vinterkräksjuka
I höstas skrev jag ett inläggsom hette lagen om all djävulskap. Idag tänkte jag kompletera det inlägget lite.
Efter att vi kommit hem från vår månadslånga semester från andra sidan jorden utan en enda sjukdag med oss i bagaget sånär som en ynka feberdag per barn så får man ju lätt känslan av att man är mer eller mindre oövervinnerlig vad gäller smutsiga baciller och tråkiga sjukdomar. Men tji fick man. För det tog inte många dagar innan jag välkomnades tillbaka till verkligheten med buller och brak genom att dra på mig en av de mindre angenäma sjukdomar jag känner till, nämligen vinterkräksjukan. Så under ett dygn stiftade jag en alldeles ny typ av bekantskap med vår blåa plasthink och synade emaljen i botten av toalettstolen på ett sätt jag aldrig tidigare provat på. Resterande familj gjorde det enda rätta och flydde hemmet vind för våg för att rädda vad som räddas kunde. Och det visade sig vara ett smart drag för ingen av övriga familjemedlemmar fick hoppa på samma karusell som jag just klivit på vilket jag tror de var ganska nöjda över.
Efter nån dag var jag på benen igen, lite lätt vinglig och en aning lättare. Men här om dagen var det tydligen dags igen. Lagom till att jag skulle kliva av en buss kom en rysligt bekant känsla strömmandes genom kroppen som tydligt sa åt mig att inte följa efter övriga medpassagerare mot tunnelbanan utan istället titta till ett litet skrymsle bakom en sopcontainer åt helt motsatt håll istället. Och där kan man väl säga att rond två började.
Ett sms senare till min fru med texten ”så där ja, ställ fram madrassen och hinken igen” så var det bara att sätta sig i en taxi, knipa igen truten efter bästa förmåga och åka hemåt igen för ännu en natt med mina hyfsat nystiftade men ack så goda polare Hinken och Muggen.
Men efter detta måtte väl sjukdomarna ändå lämna mig där hän, tänkte jag i min enfald och ytterligare en viktklass lättare. Men tänk så fel jag hade. Direkt efter att svallvågorna efter kräksjukan nummer två lagt sig så åkte jag på en gammal hederlig förkylning istället.
Så idag när jag åter stod hyfsat stadigt på benen igen om än en aning sargad så var det sista jag önskade mig en kaosdag. Men givetvis så blev det en sådan. Den började med snoriga barn som inte vill göra något av det jag föreslog. Sen blev middagsluren förstörd på grund av nyfikna grannar som absolut ville titta in i vagnen precis i det kritiska insomningsögonblicket för att påpassligt börja prata och gulla med killarna så de vaknar till och lägger samtliga sömntankar på hyllan. Vilket i förlängningen bidrog till att en sömndrucken lite kille som skulle kila in på toan lite senare plötsligt snubblar på tröskeln och faller som en murken fura rakt in i toastolen så läppen spricker och blodet sprutar.
Dessutom så åkte jag på däng, om än väldigt hårfint, i badmintoncomebacken i kväll efter semesteruppehållet.
Men som någon klok person sagt vid något smart tillfälle någon gång i tiden; efter regn kommer solksken. Så snart måtte det väl vända?
Taggar: semester, vinterkräksjuka, spy, förkylning, snor, grannar, badminton
02 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged bobbycar, pratkvarn
Jag vet inte om det var solen som gjorde det under senaste månadens semester eller om det var något annat. Men våra killar har plötsligt blivit två små pratkvarnar. Förut så har det småsnackats lite lagom sådär. Men nu pratar de nästan hål i skallen på en emellanåt. Ibland kan man numera vakna på morgonkvisten av att en livlig debatt förs mellan spjälsängarna i rummet bredvid. Det babblas och skrattas om vartannat tills dess att någon ledsnar och börjar rycka och slita i en stor tavla som hänger bredvid deras sängar så det dundrar i väggen och vi föräldrar därmed inser att det är dags att ansluta sig till resterande små familjemedlemmar för dagens första intag av mat. Men den stora skillnaden nu mot förut är att man nu kan tyda vad de säger mycket lättare, som exempelvis piila tumma (spela trumma), mee kolv (mera korv) eller pappa pjutta (pappa är snäll). Vilket är både skönt men samtidigt också lite skrämmande.
Men en fras som återkommer oftare än någon annan just nu är frasen åkkabill (åka bil). Vi fick nämligen två små Bobbycars i julklapp som är omåttligt poppis. För den oinsatte så är en Bobbycar en liten plastbil som man sitter på och sparkar iväg sig själv med hjälp av fötterna och kör runt i lägenhetens samtliga rum, skrymslen, toaletter och garderober hela tiden. Oavsett tid på dygnet. Det har till och med gått så långt att en av killarna börjat använda den frasen ungefär på samma vis som poliser använder sig av frasen kom eller klart slut för att avsluta alla sina meningar. Ungefär på det här viset kan det låta; mamma borta jackan, åkkabill. (Ta bort jackan mamma. Och nu ska jag åka bil om du inte redan kunde lista ut det eftersom jag gör det hela tiden). Varianterna är otaliga men med den gemensamma nämnaren att alla meningar avslutas med just; åkkabill. Som en deklarering om att vad som än händer och vad jag än måste göra så ska ni bara veta att jag helst av allt ändå bara vill göra en enda sak. Nämligen att åkkabill. Och babbla.
Taggar: bobbycar, pratkvarn
01 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged ryggskott, sorg, tårar
Sorg kan yttra sig på en mängd olika vis. Det finns den bottenlösa sorgen som exempelvis drabbar dom som mist någon av sina nära och kära. Sen finns ju sorgen som kommer av att man inte gjort något man kanske borde gjort, men insåg det för sent. Eller den mer ytliga varianten, den som kanske bättre benämns som ledsamhet och som kan uppkomma från allt från ett välriktat hammarslag på sin vänstra tumme till en obetänksamt missiktad kisstråle som råkar träffa ett elstängsel. Eller kanske bara ett regelrätt men ack så jävligt ryggskott.
Men sen finns det den sorgen som är fullkomligt tröstlös. Den som massproducerar tårar till den milda grad att ansiktet sakta men säkert förvrids och blir alldeles svampigt av den plösliga vätan som den utsätts för. Den sorgen som fullkomligt förkastar samtliga trevande försök till tröst. Den sorgen som tycks hålla i sig tills världens undergång. Den sorgen som uppkommer av att man kort och gott, efter en stillsam middagslur, helt sonika, vaknar…
Taggar: sorg, ryggskott, tårar
01 februari 2010 · Arkiverad under allmänt, övrigt, baby & barn, barn, barnen, familj, livet, Livsåskådning, personligt, Uncategorized · Tagged bali, kallt, konnässör, rekordvinter, semseter
Ok, då var man tillbaka på hemmaplan igen. Sandiga fötter och svettiga linnen har bytts ut mot ullstrumpor, overaller och stickiga halsdukar. Såg idag i tidningen att det är den kallaste vintern på 47 år. Så nog valde vi rätt ändå att korta ner den ett slag genom en resa tvärs över jorden till värmen, sol och bad. Men nu är vi som sagt tillbaka, till rekordvintern…
Men killarna verkar faktiskt inte besväras så mycket av att det plötsligt blev si så där 50 grader kallare över en natt. Eller ja, förutom att en av dom i ren förskräckelse skrek ut -kallt, kallt, kallt! när vi klev ut på parkeringen på Arlanda så har övergången gått ganska bra. De introducerades ganska snabbt till pulkans magiska värld. Vilket såklart var väldigt kul. Men däremot fick vi i går för oss att vi skulle återuppleva lite semesterkänslor igen genom att ta oss till ett äventyrsbad för barn och bada bland plastiga palmer, krokodiler och apor. Så vi laddade hela morgonen med att prata om att vi skulle bada igen, så som vi gjorde på Bali. Att vi skulle ta på oss badbyxorna och armpuffarna igen. Dyka och simma. Och man kunde riktigt se hur laddade dom blev när dom väl förstod vad som väntade bakom hörnet.
Men vi hade inte riktigt räknat med att våra killar vid den ringa åldern av dryga ett och ett halvt år redan skulle blivit riktigt finkänsliga och bortskämda badkonnässörer. För den omedelbara, och av oss föräldrar, förväntade badlyckan uteblev och ersattes istället av lätt rynkade pannor och tveksamma ögon som sneglade på mig samtidigt som jag tyckte mig kunna läsa deras tankar tydligare än någonsin. Orden som rörde sig i deras huvuden var väldigt enkla att tyda; kallt, kallt, kallt.
Taggar: konnässör, bali, kallt, semester, rekordvinter
