Ibland känns det som ens liv är helt fantastiskt och alldeles extra färgsprakande när allt går som man vill och man har vinden i ryggen. Och just nu är min tillvaro minst sagt färgsprakande. I ordets sanna bemärkelse. I alla fall om man ser till alla väggar och möbler här hemma som senaste dagarna fått sig en rejäl ansiktslyftning i form av att de försetts med nya färger och mönster. Pennor och kritor har nämligen blivit en väldigt viktig detalj i småkillarnas liv. Så pass viktig att man helst ska ränna runt med en penna i näven hela tiden ifall att andan plötsligt skulle falla på och man bara måste få utlopp för sin kreativitet omedelbart. Och tyvärr så hinns det då inte alltid med att vänta tills det kommit fram ett papper att rita på. Så då får man helt enkelt ta det som erbjuds. Det vill säga en vägg, stol eller ett bord. Eller varför inte ett golv. Eller ur min synpunkt det kanske bästa alternativet, sin egen mage, tunga eller arm. Eller varför inte sin brors?
Så här om dagen när killarna var tvungna att tvätta sig lite efter att det utövats lite väl mycket kroppsmålningar så tänkte jag att även jag kunde passa på att hoppa in i duschen när vi ändå hade lite kul i badrummet. Men man bör ju alltid förena nytta med nöje tänkte jag och passade påpassligt på att öva lite talförmåga med killarna och frågade därför de små herrarna om vad pappa skulle ta av sig innan han hoppade in i duschen.
-Borta stumporna, sa de omedelbart och pekade ivrigt mot mina fötter. Sagt och gjort. Strumporna åkte av.
-Sen då? Frågade jag.
-Borta töjan! ropade de och viftade livligt med armarna upp mot min välsvarvade bringa.
-Och nu då? Frågade jag igen.
-Borta ballen! Borta ballen! Ropade de och pekade mot familjejuvelerna.
Jag tror och hoppas innerligt att de syftade på brallorna, och absolut ingenting annat…
Kusinen i Strängnäs sambo sade ,
23 februari 2010 @ 19:20
Fantastiskt med barn är det… När barnen säger nej kan man också samtidigt fundera på hur många gånger man sagt nej som förälder?
(Med tanke på tidigare inlägget) Vad jag märker nu så gör inte vår lilla vilde som jag säger utan han gör precis som jag gör… Har kanske tvillingarnas pappa i något omärkt ögonblick ritat på väggarna, bordet, golvet eller frun? 
Du skriver helt fantastiskt och varje gång man läser så väntar man bara på nästa inlägg! Ha det gott i Stockholmssnön och hälsa hela familjen!
Christian Massana sade ,
25 februari 2010 @ 11:57
Haha!
Vi hörs och ses!
Tackar, det var kul att höra. Det är ord som dessa som gör att man orkar fortsätta att dela med sig av sina vardagsäventyr. Dessvärre blir det inte lika ofta nu när jag återgått till arbete på femtio procent. Men så fort jag hinner så dyker det upp nån ny historia här. Så det är bara att fortsätta att hålla ögonen öppna för nya äventyr…