En tvillingpappas funderingar

I natt lyckades jag med konststycket att ofrivilligt göra en fullständigt formidabel gestaltning och iscensättning av Hasse Alfredssons folkkärra visa om sjömannen Jungman Jansson som satte foten i en potta varvat med aldrig tidigare skådade Charlie Chaplinsnubbelkonster, utsökt regisserat av Betjänten från Grevinnan och betjänten.

Allt utspelade sig i arla morgonstund. Landets alla tuppar hade inte ens börjat småfundera på att kliva upp utan låg fortfarande utslagna i djupsömn drömmandes om paranta hönor i smakfulla fjäderskrudar. Solen hade långt ifrån börjat ta sig upp över horisontkanten och tystanden var total.

Men så plötsligt bryts den tunga tystnaden av ett litet gnyende barn. Och det var inte vilket gnyende som helst. Det var ett sånt där gnyende som man direkt hör att om detta inte avstyrs på momangen så kommer det att leda till ett tvärt uppvaknande och ett skrikande lekbehov inom loppet av några enstaka få sekunder. Enda sättet att avvärja denna typ av morgonattacker är att omedelbart plugga igen hålet där pipet kommer ifrån med en välsmakande napp.

Sagt och gjort. Här fanns det ingen tid till tvekan. Det var bara att ta tjuren vid hornen och fullkomligt yrvaken kasta sig ut i mörkret för att likt en nattjagande vildkatt skrida in till rummet intill och slutföra operationen. Men det jag inte visste var att min fiende gillrat fällor längs vägen vilket skulle visa sig försvåra mitt uppdrag betydligt. För när jag klev ut ur dörren till vårt sovrum dammade jag helt oförberett in foten i en sån där stor plastbil som barn sitter på och åker runt i. Ballansen svek mig omedelbart. Min femton pannkakor höga lekamen svajade till. Reflexmässig kastade jag ut min skadeskjutna fot i sidled för att återfå ballansen. Men där kom nådastöten jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat drömma om. Innan min fot hann nå golvet så hamnade den istället mitt på flaket till en lära-gå-vagn, som i sin tur givetvis for iväg all världens väg och fick mig att mer eller mindre ligga raklång i luften. Jag kastade då ut mina händer för att parera det nära anstående braket då min kropp skulle kraschlanda i parketten. Men dessvärre landade jag inte heller denna gång på golvet utan föll istället likt en skadeskjuten fallskärmsjägare rakt ner över tangenterna på vårt gamla piano så braket liksom blev ackompanjerat av ett väldigt dissonant och skrämmande ackord på högsta möjliga volym som toppen på moset.

Men när jag till slut låg på golvet som en gammal mörbultad hösäck och tonerna från pianot sakta klingat ut återkom tystnaden över slagfältet. Det blev så tyst att jag faktiskt inte ens vågade mig in i rummet intill för att se vad som hänt med min fiende utan haltade istället tillbaka till bingen för att pusta ut, fullkomligt utslagen.

Förmodligen måste jag skrämt livet ur den stackars kraken så pass att han satt nappen i halsen och tvärdäckat av chocken. För sen fortskred natten i sedvanlig anda och i lägenheten var det åter igen tyst som i graven.

Taggar: Charlie Chaplin, Grevinnan och betjänten, Jungman Jansson, Hasse Alfredsson, Piano